torsdagen den 1:e april 2010

Att bekämpa barnfattigdom kräver politiskt mod och prioriteringar.

Under lång tid har barnfattigdomen i Sverige vuxit, och de senaste åren explosionsartat som en följd av regeringens dåliga hantering av finanskrisen, av en skattesänkarhysteri och av en medveten politik som ökar utslagningen av sjuka och arbetslösa.

Barnfattigdom är vårt samhälles skam, men den skam bärs av barnen själva och deras föräldrar. Mammor som inte kan bjuda hela dagisgruppen på kalaset, trots att hennes barn fått gå på alla andras kalas. Barn som låtsas bli sjuka när det är friluftsdag för att de vet att det inte finns pengar hemma till matsäck och glass i simhallen. Fattigdomen på 2000-talet är en skam som rotas djupt i den som lever och växer upp i den. Därför måste den envetna strävan mot ökad jämlikhet gå vidare.

Jag vill ha bra barnomsorg som finns när människor behöver den och att mammor får rätt till heltidsjobb. Alltså välfärd och en jobbpolitik som finns också för ensamföräldrar. Dessutom behövs riktade insatser för underhållsstöd och flerbarnstillägget i barnbidraget är något av det mer träffsäkra.

Jag vill inte ha mer skattesänkningar för de rika, dolda avgifter i skolan eller mer av ”egeninsatser” i välfärden. Det ökar bara klyftorna i samhället och drabbar de som redan har det tuffast.

Jag tycker verkligen de borgerligas vallöften om höjt flerbarnstillägg är bra. (Även om de pengar de lovar satsa på att minska barnfattigdomen är mindre än en procent av de pengar de verkligen har satsat på att sänka skatten, nått som mest gynnar de som har det bäst.) En konsekvent politik mot barnfattigdom måste våga prioritera. Det funkar inte att låta jobbkrisen skena och fortsättatvingar fram uppsägningar och försämringar i välfärden. Då fortsätter klyftorna att öka och de som har det allra tuffast fortsätter att halka efter. I kampen mot barnfattigdom måste man våga göra valet, och det gör inte de borgerliga trots sina lovvärda vallöften.