Då och då blossar debatten om att kön sitter i hjärnan upp. Ingenting kan vara mer fel. Jag lovar att jag inte har nån del i hjärnan som gör mig extra lämpad för hushållsarbete, lägre lön eller som motiverar att människor av mitt kön ska behöva vara mer rädda för våld. Vi lever i ett samhälle där män som grupp värderas högre än kvinnor som grupp och sättet att återskapa den ojämlikheten är att göra oss till väsensskilda varelser, och koppla egenskaper till kön.DN har en spännande artikelserie om barn och kön. Jag läser och blir frustrerad över att det är så himla svårt att låta barn vara barn, utan att sätta könsepitet på dom. Det är en ständig kamp i motvind, som handlar om allt från leksaker, färger på kläder till föräldraledighet, mötet på BVC och äldre släktingars förväntningar.
Jag kommer och tänka på när jag för några år sedan gick in i en av de stora kedjornas varuhus för att köpa vinterkläder till mina tvillingflickor. De blå/grå överdragsbyxorna för tvååringar var praktiskt förstärkta i rumpan och på knäna men de rosa/lila i samma modell saknade förstärkning. Signalen är tydlig: Små människor klädda i rosa/lila ska sitta still i sandlådan och tindra med ögonen. Det är bara de i blå/grå kläder som busar, kryper, klättrar och nöter på kläderna.
Över allt runt oss finns små, små, tillsynes oviktiga markörer som gör oss till kvinnliga och manliga. Och om man, som jag, inte tror att kvinnor är födda till nån sämre sorts människor så är det bara att fortsätta. På med glasögonen och var med i kampen!